En omstridd mammut i svensk domstol

SAMHÄLLE. Politiska åsikter hör inte hemma i rättssalen. Ändå är det genom sitt partipolitiska engagemang som nämndemän tillsätts.

”Ni har inte tagit ert ansvar som gäster. Det gäller varenda en av er. Ni bara förstör vårt fina land. Ut ur vår civilisation!”

Ortwin Lobbes är sverigedemokrat och nämndeman i Malmö. Tidigare i år pekades han ut av Researchgruppen och Expressen för att ha uttryckt sig rasistiskt under anonyma namn på sajter som Avpixlat och Fria tider.

När jag ringer upp Lobbes tillbakavisar han påståendena. Endast två kommentarer stämmer, menar han. Vilka två vill han inte berätta. Vi medier kommer ändå bara vrida och vända det mot honom.

Och kanske spelar det inte så stor roll egentligen, huruvida det är sant eller ej. För alldeles oavsett Lobbes så finns det andra politiskt aktiva nämndemän som uttryckt ungefär samma sak, på ungefär samma forum.

En hävdade att invandring är vår tids största folksjukdom. En annan tyckte det vore en bra idé om någon kunde välkomna flyktingarna med en kulspruta vid Öresundsbron.

De senaste åren har det återkommande väckts debatt kring nämndemännens vara i allmänhet, och deras partikopplingar i synnerhet. Posterna tillsätts nämligen av de politiska partierna. Ju större parti – desto fler berättigade nämndemän.

Lobbes ser själv inget problem i att nämndemän utses i egenskap av politisk tillhörighet.
– Sverige är fullt av människor som tänker som Sverigedemokraterna och jag är en företrädare för partiet. Men i domstolen dömer jag inte efter partisynpunkter utan utifrån fakta, bevis och allmän kunskap, säger han.

Och det är inte specifikt hos Sverigedemokraterna som problemet bottnar. Det tycker i alla fall inte Sven-Erik Alhem. Han är före detta överåklagare och en flitigt anlitad rättsexpert. För honom är det snarare en fråga om förtroende.
– När man går in i en rättssal ska man inte känna att det har att göra med politik, säger han.

I Sverige har vi en 800 år gammal nämndemannatradition. Grundtanken med systemet handlar om att skapa ett folkets insyn och inflytande i rättsprocesser och på så vis upprätthålla förtroendet för svenskt rättsväsende.

Samtidigt är det just förtroendet Alhem menar undergrävs då man låter politiska partier styra urvalsprocessen. Han tycker att nämndemannasystemet är ett föråldrat inslag i svenska rättssalar och hade helst sett att det försvann helt.

Viktigast av allt menar han är att banden mellan nämndemän och politiska partier klipps.
– Där är jag bombsäker. Det sa redan Montesquieu [fransk tänkare från 1700-talet] att man ska skilja den politiska makten från den dömande.

Samma kritik har kommit från FN. Där pekar man på att en domare inte bara bör vara fri från politisk påverkan. Det måste även framstå som så för en utomstående betraktare.

Bara misstanken om att dömandet influeras av domarnas politiska tillhörighet tycks alltså, utifrån FN:s resonemang, vara skäl nog att på allvar ifrågasätta berättigandet av politiskt tillsatta nämndemän.

Men det är inte bara nämndemännens politiska kopplingar som bekymrar Alhem. Det är också bristen på professionalitet. Han menar att vi inom alla områden i samhället är i behov av proffs. Oavsett om det rör sig om läkare, lärare eller domare så ska det vara någon som verkligen kan jobbet.
– Vi lämnar ju inte in våra skor för sulning till någon som inte är skomakare.

Någon som inte köper Alhems skomakarliknelse är Björn Serrander. Han är domare i Malmö Tingsrätt och har varit verksam som rådman i 35 år. Han tycker att systemet med nämndemän fungerar bra.
– Det här är inget hantverk, det handlar om att ha ett gott allmänt dömande. Nämndemän står för en allmän människokännedom som är värdefull, tycker jag. De flesta jurister har bara sysslat med juridik. Nämndemän kan ha varit allt från sjuksköterskor till busschaufförer – de är en del av folket.

Serrander tycker att nämndemän från olika samhällsklasser behövs för att, som han säger, ta ner juristerna på jorden. Han talar återkommande om nämndemän som ”vanliga vettiga människor”, och det är främst den aspekten som gör att han tycker det är bra att de utses av politiska partier. Då har ju partierna haft möjlighet att pröva om kandidaterna har ”vanliga värderingar” och är som ”vanligt folk”.

Hur vanliga nämndemännen är kan dock diskuteras. Knappt tre procent av befolkningen är medlemmar i ett politiskt parti. Det är med andra ord en försvinnande del som de facto har en reell chans att bli nämndemän, eller som över huvud taget reflekterat kring möjligheten.

Serrander menar att annat än inbitna jurister behövs som ett stöd för ökad rättssäkerhet. Nämndemannasystemets 800 år på nacken talar för att det ligger något i det han säger.

Ändå är det en paradox som vägrar ge med sig. En paradox som fortsätter skava i lagens långa arm.

En domstol ska vara oberoende och opåverkad av såväl den lagstiftande makten som av myndigheter och organisationer. Domarnas uppdrag ska vara helt och hållet frånkopplat politiken. Samtidigt måste man i princip vara politiskt aktiv för att över huvud taget kunna kandidera till en nämndemannapost.

För inte så länge sedan fattade förra regeringen beslut om att låta nämndemannasystemet fortsätta som det är. Men Montesquieus spöke hänger kvar. Svävar oroligt runt, i dammiga salar, bland lekmän och klubbor. Med eller utan sverigedemokrater.

Text: Jenny Strindlöv
Foto: TT, Brottsofferjouren